Är jag verkligen bra nog?

Long time no see, kära läsare. 

Men så kan det få vara.. Ibland kommer livet emellan och då behöver man fokusera på rätt saker. Jag ska försöka hålla mig kortfattad. 

Över ett år gått, alltså har jag hunnit gå hela årskurs två på Performing Arts School. Året blev inte alls som jag hade tänkt mig. Efter ettans ostoppbara glädjerus och passion kom en lång och ljuvlig sommar, men sedan börjar man fundera. 

Vad vill jag med mitt liv? 

Var vill jag vara någonstans? 

Är denna utbildning rätt för mig? 

Kommer jag ens få något jobb efter examen? 

Orkar jag med denna branschen? 

Är jag verkligen bra nog? 

Skolstarten kom, och snart skulle min kropp säga ifrån, både fysiskt och mentalt. Jag fick en överbelastning i ländryggen som gjorde att jag inte kunde hänga med i det höga tempot på dansen och samtidigt ekade alla tankar om vem jag är som artist? Om jag duger?

Även sången påverkades av allt detta. Det är inte lätt att dag ut och dag in försöka prestera medan kropp och själ inte är i balans. Att sjunga brukar vara min trygga zon men i allt detta så var det svårt att hitta glädjen i prestationerna. Att ha en odefinierad ryggskada i en fysiskt krävande utbildning är inte lätt för psyket. 

Kanske kom ryggsmärtan från att resten av kroppen var totalt spänd? 

Av alla specialister jag träffat under året har jag lärt mig hur allting i kroppen hänger ihop. Jag har under flera års tid haft en inre stress som jag inte reflekterat över. Jag har inte lyssnat på kroppens signaler när jag behövt sänka tempot. Avslappning har nästan känts ansträngt för mig. Jag har levt och agerat endast efter vad mitt huvud säger åt mig att jag vill eller borde göra. 

Nu vet jag bättre. Jag har lärt mig att det faktiskt finns en gräns. Jag har lärt mig att när gränsen kommer nära så är kroppens behov viktigare än huvudets vilja, kanske är kroppens behov alltid viktigast? Även när allt är frid och fröjd. Det är lätt att man glömmer bort sig själv när man brinner för något och siktar på höga resultat. 

Jag har nog alltid levt efter min vilja, men nu har jag förstått att man ibland måste bortse från vad man vill och istället se vad man behöver. En annan sak jag behöver påminna mig om när jag ger mig in i denna branschen är att 

JAG ÄR INTE MINA PRESTATIONER.

Det är skillnad på ARTISTEN Moa och PERSONEN Moa.

Det är lätt att blanda ihop dessa två delar med varandra och därför ytterst viktigt att komma ihåg skillnaden. 

Från detta året tar jag med mig många nya tankar och reflektioner. Jag känner att jag har fått ett nytt perspektiv som fått mig att se utbildningen på ett nytt sätt. Jag är tacksam att jag lyssnade på min kropp och stannade upp och att jag trots många motgångar ändå höll balansen. Jag är så obeskrivligt taggad på de projekt vi har framför oss nu i trean, men jag är också medveten om min gräns och när jag behöver stanna upp, tända ett ljus och andas.